Det började med att Lilith hade lite feber på fredagen, 38 grader bara, men hon verkade må ganska bra ändå så jag tänkte att det nog bara var en vanlig förkylning. Under natten steg dock febern till över 40 grader och hon vaknade flera gånger och var ledsen. På morgonen hade hon 40,7 grader trots att hon fått alvedon på natten. Jag gav mer alvedon men det hjälpte bara i 3-4 timmar, sen var febern uppe på 40,7 igen. Hon verkade hängig och ville inte äta, bara ammas. Hon kräktes ett par gånger också men det verkade inte som om hon var dålig i magen, utan det var nog pga febern. Eftersom hon inte blev bättre under dagen och var så hänging så ringde jag sjukvårdsupplysningen (varför ringer man dit egentligen, vad ska de göra över telefon liksom?). Sjuksköterskan som jag pratade med tyckte i alla fall att det var bäst att Lilith blev undersökt av en läkare och sa att jag skulle fråga den helgöppna vårdcentralen om de kunde titta på henne. Jag ringde dit och telefontanten verkade tycka att det var onödigt att vi skulle komma eftersom småbarn ofta har hög feber och blabla men ok då, vi fick väl en tid då.
Några timmar senare kom vi dit och det var helt öde där, inte en enda patient. Lilith var lite piggare eftersom hon precis fått en alvedon, men hade fortfarande hög feber. Läkaren som vi fick träffa var ganska arrogant och verkade tycka att jag var en ”sån där” morsa som kommer till akuten med sin unge vid minsta förkylning och slösar med deras resurser. ”Vanlig förkylning alltså” sa hon när jag beskrev symptomen. När jag sa att Lilith hade kräkts ett par gånger så sa hon att ”då kan det ju vara magsjuka och då ska man inte komma hit och smitta folk”. När vi nu ändå var där så kunde de väl i alla fall ta ett blodprov och kolla ”sänkan” som tydligen är svensk sjukvårdsslang för crp (= ett protein vars koncentration i blodet stiger när man har en bakterieinfektion). Den visade sig vara ”lite högre än man kunde förvänta sig” (den var jättehög fick jag sen höra på sjukhuset). I typ två timmar försökte vi sen få ett kissprov från Loppan men eftersom det inte lyckades, påsen läckte osv. så blev vi skickade till barnakuten på Sachsska sjukhuset. Det var inte alls som jag hade förväntat mig. När vi kom dit var det en enda patient före oss. Inget kaos, ingen väntetid, inga sjuka människor i korridorer och städskrubbar. Inte ens några hysteriska mammor med magsjuka barn…
Lilith mådde fortfarande jättedåligt och hängde som en trasdocka i min famn, stackars plutten. Eftersom sänkan var så hög så var det med största sannolikhet antingen urinvägsinfektion eller lunginflammation. Lungorna röntgades men det syntes inget konstigt. Läkaren sa att vi måste stanna kvar på sjukhuset och Loppan fick en infart i foten (inte lätt att hitta någon ven på en knubbig bebis) för mediciner och dropp. Hela natten kom sköterskorna in till oss varje timme för att kolla om det hade blivit något kiss i påsen som Loppan hade i blöjan, ta temperaturen, ge mer alvedon och ipren osv. Det blev en lång och jobbig natt med andra ord. På morgonen blev det äntligen kiss i den där jäkla påsen… Urinprovet visade att det var urinvägsinfektion och äntligen kunde antibiotikabehandlingen påbörjas. Febern var dock fortfarande hög under söndagen och Loppan kunde inte äta alls. Vi provade med lite frukt men då kräktes hon bara. Jag ammade konstant i tre dagar och hon hade lite stöddropp på nätterna. På måndagen mådde hon lite bättre och vi skulle antagligen få åka hem sa läkaren. Men lite senare kom han tillbaka och sa att det var bakterier i blodprovet som med största sannolikhet var en förorening från provtagningen, men för säkerhets skull fick vi stanna en dag till, tills provet var klart. Som tur är kom familjen på besök och morfar tog med mat till mig, men det var ändå jobbigt att vara där. Stackars Lilith blev jätteledsen varje gång någon grejade med hennes fot eller skulle ta tempen i örat eller sticka henne i fingret.
Alla läkare och sjuksköterskor som vi träffade var jättetrevliga. Speciellt överläkaren var jättebra och rolig. Han ville passa på att lära medicinstudenten saker hela tiden, haha. Men det var ändå otroligt skönt att få åka hem till morfar på tisdagen måste jag säga. Bakterierna i blodprovet var mycket riktigt bara en förorening och Lilith var mycket piggare och kunde äta sin medicin utan att kräkas. De gjorde ultraljud på njurarna som såg normala ut. Nu får vi se om det blir några uppföljande undersökningar här i Berlin. Vi ska till barnläkaren på måndag.
Jag hoppas verkligen att min lilla Loppa aldrig aldrig blir sådär sjuk igen. Fy vad hemskt när ens lilla älskling mår så dåligt utan att man kan göra någonting. Att man ska bli bemött av kompetent personal som tar ens oro på allvar är väl det minsta man kan begära när man söker vård för sitt lilla barn. Mitt råd till alla föräldrar är att åka direkt till sjukhuset om man känner sig orolig. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vårdcentralen kommer jag nog bara att vända mig till om det gäller typ en stukning eller liknande… Fast det kanske finns mer kompetenta människor som jobbar där också. 😉
Read Full Post »
Loppan & jag 