…är inte alltid så lätt (inte på mitt Uni åtminstone). Till att börja med är medicinutbildningen så extremt hårt reglerad av staten. Det ska vara si och så många lärarledda undervisningstimmar på varje kurs. Ett visst maxantal studenter på kursen som absolut inte får överskridas, 20 på seminarier och 15 på andra kurser, vilket skapar en del kaos ibland (har dock hänt någon gång att alla deltagare på ett seminarium fick skriva under att det var ok att låta en person til vara med…)
Sen ska alla göra praktik (= gratis arbete som vårdbiträde för att få ”bättre förståelse för andra yrkesgrupper som vi senare ska jobba tillsammans med” = idioti) i 90 (!) dagar under de två första åren, vilket nätt och jämt hinns med under loven om man inte har för många omtentor. Isåfall får man begära ledigt en termin för att göra praktiken. Under den lediga terminen har man ingen försörjning om man inte jobbar, då får man söka socialbidrag (och göra praktik i smyg utan att tala om det eftersom man annars inte får några pengar). Universiteten tycker också att den här praktiken är för lång och onödig men de kan inte ta hänsyn till detta eftersom det redan är så mycket som ska hinnas med under terminerna. Idioti, idioti, idioti! Hade det intresserat mig att dela ut medicin och bädda sängar hade jag sökt till undersköterskeutbildningen. Själv har jag detta roliga fortfarande framför mig. Hurra!
Trycket är extremt hårt på studenterna. Vi har mycket obligatorisk undervisning men ska ändå läsa in ungefär 60 % själva, vilket innebär en 60-timmarsvecka, minst. Detta diskuteras ständigt eftersom de flesta lärare tycker att det är helt sjukt. De flesta går om en eller flera terminer. Då får man inget studiemedel längre (aldrig mer), vilket antagligen är baktanken om man ska vara lite konspiratorisk. Det där med att ”alla ska ha samma möjlighet att utbilda sig” är bara snack. Det är mycket bättre om bara de rika pluggar. Det är ju knappast brist på ansökningar till medicin, så varför sponsra fattiga stackare?
En annan jobbig grej är att trots att allt egentligen är så hårt reglerat redan, så hittar varje institution ändå på sina egna regler/tolkningar. Och de förväntar sig självklart att man känner till deras regler. Frågar man något så suckar de irriterat och säger att ”det står ju överallt, har du inte läst på hemsidan/ anslagstavlan/ mina tankar?” Ett exempel är om man får/borde/måste skriva omtentor när man är ledig en termin (vanligen räknas det som ett misslyckat försök om man missar en tenta utan giltigt skäl och man har max sex försök). Mailade biokemi-inst. om detta. Fick till svar att ”ja, självklart får du göra det. Det är upp till dig. Du har fortfarande sex försök kvar.” Trots att jag missat två tillfällen utan giltigt skäl. Mailade samma fråga till fysiologi-inst. Svar: ”när man är ledig behöver man inte skriva omtentor, men du kan höra av dig om du vill vara med. Du har tre försök kvar” (missat två där med, 2 + 3 = 5!). Mycket intressant info som inte går att hitta på någon av deras hemsidor…
Men varför har jag då valt att plugga medicin här om det nu är så himla jobbigt? Jo, för att man faktiskt lär sig otroligt mycket. För att det oftast är intressant och ibland t o m kul, trots stress. Det finns ju omtentor… Jag gillar att utbildningen är mycket mer teoretisk här än i t ex Sverige. Kanske har svenskarna ett litet försprång när det gäller vissa praktiska färdigheter (enligt dem själva åtminstone) men det jämnas ut efter något år i yrket, medan en bristfällig teoretisk grundutbildning är svårare att ta igen senare. Ett stort plus här är också att man har möjlighet att doktorera redan under grundutbildningen (det är bara medicinstudenter som får det), vilket sparar massor av tid. Tyska läkare är överlag mer kompetenta än svenska, men det är så typiskt svenskt att vägra erkänna detta. Sverige är ju alltid bäst på allt i svenskarnas ögon. 😉 Ofta stämmer det, men inte alltid.
Jag tycker att pre-klin borde förlängas med en termin och den löjliga praktiken skulle kortas till 2-4 veckor. Det räcker gott och väl. Alla seminarier och kurser borde inte vara obligatoriska. Det skulle sätta press på lärarna att göra undervisningen bättre. Kvalitet istället för kvantitet. Man borde kunna få studiemedel för deltidsstudier och ”praktiken” (heltidsarbete) det sista året borde vara betald som AT i Sverige. *Önskedrömmar*. Inget av detta kommer att ändras så det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. De flesta säger att det blir bättre när man kommer till den kliniska delen, så det kanske finns hopp. 🙂
Nu ska jag plugga lite molekylärbiologi. Mitt favoritämne.
Read Full Post »
Loppan & jag 